Ett barnOvänligt samhälle

Sitter och läser bloggen Den onda badankan (rekommenderas!) om en förskola som har blivit nominerad till Årets Stockholmsbyggnad. Bloggskribenten och författarinnan Katarina Johansson har skrivit till arrangörerna av tävlingen för att uppmärksamma dem på att förskolan har lagt in PVC-golv med den hormonpåverkande ftalaten DINP. Bra gjort!

Vad jag vid första anblick dock reagerar på är arkitekturen, och på sistone har jag sett många såna här nya förskolor. Jag håller inte alls med om att den är barnvänlig, tvärtom tycker jag att den känns som om den är gjord av människor som har glömt bort hur det är att vara barn, folk som har glömt att barn tycker om små, intima kojor, varma miljöer och runda former. Det står att det är "en förskola som inbjuder till lek och kreativitet" och att den har "trappor med lekytor, kojor och grottor." Nej, det är inte barnvänligt eller kreativitetsinbjudande att ha FÄRDIGA kojor och grottor, fyrkantiga, kalla och sterila ångestskapande hål. Vore detta ett sjukhus, kanske ett operationsrum, eller ett laboratorie av något slag hade jag tyckt att det var lite roligt, kanske inte snyggt direkt, men det är en smaksak. Men det är en förskola, där barn som lämnas av sina anknytningspersoner varje dag ska försöka hitta någon slags trygghet. Och det är kantiga, kalla former och inget som på något sätt kan likna en hemmiljö, eller det ultimata, en naturliknande miljö. Fy vilken ångest att vistas där. Jag blir stressad av att bara se på bilderna. 

Varför hetsa upp sig över det här? Jo, för att jag tycker att det är ett klart och tydligt exempel på hur hela samhället är så barnovänligt att man till och med inbillar sig att det mest barnovänliga är barnvänligt. Och det gäller allt. 

Fotograf: Åke E:son Lindman - bilden kommer från http://www.stockholm.se/Fristaende-webbplatser/Fackforvaltningssajter/Stadsbyggnadskontoret/Aretsstockholmsbyggnad/Finalisterna21/

Rätten att inte bli jämförd

På Vilda familjer ställdes en gång frågan: ”Vad har det vildaste i ditt föräldraskap varit?” Eller var det kanske: ”Vad är det vildaste beslut du har tagit i ditt föräldraskap?” Något sånt. Det är ju olika hur man upplever konventioner och måsten och borden, för någon har det ”vildaste” kanske varit att samsova, om hela ens släkt har varit emot det, för andra att amma längre än normen. För mig, som alltid har varit väldigt prestationsinriktad har det varit något annat, nämligen det att släppa all oro och alla tankar om vad han kan, bör kunna och inte kan.

Vi struntade i att skriva ner när han sa sitt första ord, eller när han stod, satt eller gick för första gången. Det är inte viktigt eller minnesvärt för mig. Det som har varit minnesvärt minns jag ändå. Första gången han badade i havet, en iskall, solig vår i Tromsö. Första sommaren i Malmö, första gången han såg ankorna i Pildammsparken och första gången han åkte karusell på Folkets Park. Sånt vill jag minnas, glädjestunder, inte prestationer. 

Émile har inte följt någon standardmall över vad man ska kunna när. Vissa saker har han varit extremt tidig med, andra extremt sen med. BVC, familj och bekanta har ofta försökt överföra någon slags oro till oss, men vi har vägrat. Jag blir orolig när man tidigt sätter stämplar på barn; ettåringar med sömnproblem, tvååringar med beteendeproblem och treåringar med språkproblem. Vems är problemet? Barnets eller samhällets, som har bestämt sig för hur och när ett barn bör sova, äta, prata och bete sig?

Jag vet vad många säger – Om ett barn har någon form av störning måste det få hjälp så tidigt som möjligt. Kanske det. Men glöm inte att vad som är en störning inte är universellt, en objektiv sanning som gäller över hela världen. I vissa samhällen är det folk med vad vi i västvärlden skulle kalla en psykisk sjukdom, som blir respekterade shamaner. Det vi ser som svagheter här är styrkor på andra platser i världen, och det är något att tänka på.

Respektera människors rätt att vara sig själva, med sina egenheter, styrkor och svagheter! Det gör man inte om man ständigt ska mäta alla människor från det att de föds, enligt samma mall.

Läs förresten detta. 

Sempers välling är skräpmat

Nu har inte jag bott eller haft barn i Sverige, men jag har via vänner förstått att vällinghetsen är väldigt stark där. Att det för många är en självklarhet att barnet ska ha välling från en viss ålder, och att det påstås (och det kanske stämmer i en del fall) att barn sover bättre på välling.

Ofta läser man på föräldraforum: "Måste man ge sitt barn välling?" "Missar barnet några viktiga näringsämnen om det inte får välling?" Svaret är nej, tvärtom. Fortsätter du att enbart amma, eller ger du barnet bröstmjölksersättning och annan mat istället så slipper dessutom barnet att få i sig allt snusk som finns i välling. Ja, jag vet att det upprör folk att jag uttrycker mig så, men har ni läst innehållsförteckningarna på vällingförpackningarna?

Den mjölkfria havrevällingen:

Maltodextrin (majs), havremjöl, sojaprotein, veg. olja (palm, raps, solros, palmkärna), majsstärkelse, mineralämnen (kalcium, kalium, järn, zink, jod), aminosyror (L-metionin, L-tyrosin, L-lysin, L-valin, L-treonin, L-leucin, L-tryptofan), emulgeringsmedel (sojalecitin), kolin, vitaminer (A, D, E, K, C, tiamin, riboflavin, niacin, B6, folsyra, B12, biotin, pantotensyra), L-karnitin.

Den milda fullkornsvällingen, från åtta månader:

Skummjölk, havremjöl, avsaltat vassle, veg. olja (palm, raps, solros), siktat havremjöl, havremjöl, maltodextrin, vetestärkelse, mineralämnen (kalcium, järn, zink, jod), emulgeringsmedel (veg. mono- och diglycerider), vitaminer (A, D, E, C, tiamin, niacin, B6, folsyra, B12, pantotensyra). Produkten innehåller 2,6% fullkornsmjöl.

Risvällingen:

Rismjöl, skummjölkspulver, veg. olja (palm, raps, solros), maltodextrin, vasslepulver, mineralämnen (kalcium, järn, zink, jod), emulgeringsmedel (veg. mono- och diglycerider), vitaminer (A, D, E, C, tiamin, riboflavin, niacin, B6, folsyra, B12, pantotensyra).

Fullkornsvälling Frukt och Yoghurt:

Skummjölkspulver, veg.olja (palm, raps, solros), havremjöl, grahamsmjöl, yoghurtpulver (8,3 %), vetestärkelse, vasslepulver, päronjuicekoncentrat (4,5 %), äppeljuicekoncentrat (3,5 %), bananflingor (3,3 %), rågmjöl, rismjöl, mineralämnen (kalcium, järn, zink, jod), emulgeringsmedel (veg. mono- och diglycerider), vitaminer (A, D, E, C, tiamin, niacin, B6, folsyra, B12, pantotensyra), laktobaciller (Lactobacillus reuteri), jäst.

Maltodextrin är rena kolhydrater skapade av majs-, ris- eller vetestärkelse. Det kan ge svullnad och gaser och i vissa fall problem med förstoppning och diarré. Är man känslig mot stärkelse, vilket många är, kan man få astma eller eksem. Den mjölkfria havrevällingen innehåller maltodextrin som första ingrediens. 

Palmolja har på sistone fått mycket uppmärksamhet både pga att den bidrar till skövlingen av regnskogen och pga av den är en väldigt ohälsosam fettkälla, även om LCHF-are kanske inte skulle hålla med, eftersom den består av mättat fett.

Sojaprotein är det extraherade proteinet från sojabönan. Vi vet om sojabönor att största delen av dem är genetiskt modifierade, och att de är hormonstörande eftersom de innehåller stora mängder östrogen. Icke-ekologisk soja är tungt besprutad, Semper skriver inget om att deras soja är ekologisk.

Jag skulle kunna skriva mängder om de övriga ingredienserna, det stärkelserika rismjölet, skummjölkspulvret, vasslepulvret, juicekoncentraten, jästen, vetestärkelsen och emulgeringsmedlena, men jag nöjer mig med att skriva att ditt barn förtjänar bättre än så. Vill man ge sitt barn välling så tar det inte många minuter att koka egen välling på någon näringsrik och glutenfri mjölsort såsom bovete, skrädmjöl, teff eller quinoa. Naturligtvis är ekologiskt havremjöl också bättre än skräpet Semper prackar på oss. Personligen förespråkar jag hellre en god smoothie med lite frukt och grönt och långtidsamning.

Man kan undra om Semper ogillar ungar eller helt enkelt inte vet någon om näring, men att göra business på att lura i barn denna ohälsosamma sk. mat är helt enkelt jävligt oetiskt.

Lilys och Hannas Raw Food-Glass!

Nu måste jag tipsa om något fantastiskt! De kommer att introduceras en raw food-glass i Sverige snart. Den heter Lilys och Hannas Raw Food-Glass och är alltså helt mjölk-fri. Jag har inte haft förmånen att testa den själv, men min kompis Marina har testat den och var lyrisk. Den kommer i tre smaker: Chocolate Love Energy, Cinnamon & Cardamon Spice Delight och Creme Caramel Vitality Bliss. Den sistnämnda var Marinas favorit, men alla var underbara. Åh vad jag önskar att jag kunde testa dem! 

Detta är INTE ett sponsrat inlägg. Jag tycker bara att det är en bra sak att uppmärksamma :-)

Hanna, som har skapat glassen berättar: 

"Idéen till Lilys och Hannas Rawfood Glass föddes då min dotter Lily, som länge haft eksem, fick rådet av en naturläkare att minska ned på animaliska fetter. Då vi båda älskar god glass, började jag utforska möjligheten att få fram en glass som både var underart god och nyttig. Resultatet blev Lilys och Hannas Rawfood Glass.

Nu är vår förhoppning att flera personer ska njuta av vår glass. Av att kunna ge sig själv och sina kära en glass som faktiskt är nyttig och samtidigt super god och lyxig.

Glassen är naturligt och varsamt tillredd utan upphettning, så att viktiga näringsämnen bevaras. Den är sötad med nektar från kokosblomman, ett nektar som har lågt-GI värde, är fullt med viktiga näringsämnen och som dessutom ger en ljuvlig kolaaktig smak. Gräddigheten kommer från nyttig färskpressad kokosolja samt välgörande cashewnötter."

Man kommer att kunna köpa glassen i några olika affärer, jag har inte koll riktigt men Hanna kanske kan lista dem här nedan?

Förskolebarn, hemmabarn, integritet och social träning

Något av det vanligaste man får höra när man väljer att ha sitt barn hemma är detta med den sociala utvecklingen - hur ska det gå? Det är ett odiskutabelt faktum för de flesta, att barn som inte går på förskola missar social träning, och därför är det intressant när förskolläraren Ulla Granqvist i en krönika skriver om hur hon upplever att barns integritet och sociala förmågor påverkas av att ha så många ytliga kontakter som de har på stora förskolor:

"Många mår bra, andra har mycket oro i sig och det blir mycket konflikter. Barn har blivit vana med ytliga kontakter och har lärt sig att om de behöver hjälp, till exempel bli torkad i rumpan, spelar det ingen roll vem det är, bara det är någon. Nästan inga barn i dag är blyga för vuxna. Det är ju egentligen en process att möta en ny människa. 

Man kan tolka barn som att de är sociala och glada när de går på alla och frågar: "Hej, vad heter du?" Men många barn bär en oro och rastlöshet. De är vidöppna och har inget eget skydd, integritet. De kan upplevas trygga men är ibland utan konturer, förstår du vad jag menar? Att de vet: Det här är jag. Ibland har de svårt med spärrar, att veta, är det här okej?"

Är det så? Jag träffar inga förskolebarn. Barn är såklart olika av naturen, vissa blygare andra öppnare - men vad jag uppskattar med att läsa detta, trots att det är sorgligt, är att det är ett motsatt perspektiv av det vi brukar få höra, d.v.s. att förskolebarn är överlägsna s.k. "hemmabarn" när det gäller det sociala. Jag har, med undantag av de första osäkra månaderna i mitt barns liv, aldrig tyckt att det var något negativt att mitt barn är blygt och tar lång tid på sig med sociala kontakter. Det är bara så han är. Men gång på gång har vi fått höra att han skulle behöva gå på förskola. Det är som om egenskaper som blyg och försiktig inte hör hemma i vårt samhälle. Man ska vara öppen och social, våga prata inför folk, våga ta för sig. Bara till en viss gräns dock, men ändå.

Så är det inte överallt. Om man besöker minoritetsfolk runt om i världen så är de flesta extremt mycket mer försiktiga än folk är i majoritetssamhällen. Svåra, brukar man säga, för att de har en hög grad av integritet. Det är folk som lever i små samhällen, har nära kontakter och starka familjeband som ger trygghet. Det är också folk som är vana vid att beskydda sig själva, som genom historien har vant sig vid att beskydda sitt territorium, sitt språk och sin kultur. Det kanske låter som en radikalt annorlunda situation än den vi i västvärlden lever i, men det borde det egentligen inte vara. Vi har också gränser vi måste, eller borde få lov att beskydda, om vi vill. Våra kroppars gränser till exempel.

Många föräldrar är väldigt måna om att deras barn ska slippa ge pussar och kramar till släkt och vänner om de inte själva tar initiativ till det. Man vill lära sina barn att deras kroppar är deras och att ingen ska komma och kräva något av en eller passera ens gräns. Men på förskola finns det ju tyvärr varken tid eller möjlighet att välja vem som ska torka ens rumpa, borsta ens tänder eller hålla en i handen. Bara en sån sak. Som barn tyckte jag att det var djupt obehagligt att tvingas hålla någon i handen, barn eller vuxen. Jag minns fortfarande
känslan av en obehaglig, okänd hand i min hand. 

Jag är inte emot förskolor, jag väljer det inte själv men jag vet att de behövs av många. Jag tycker dock att det är bra och viktigt att det just nu pågår ett föräldrauppror mot för stora barngrupper. Små grupper, blandade åldrar, förskollärare av båda/alla kön, kortare dagar för både barn, personal och arbetande föräldrar, en varm och mysig miljö. Det hoppas jag på.

Relaterade inlägg:

Besvärliga barn och besvärliga vuxna i olika kulturer

En förskola är inte en stam

Att säga tack

Jag läste en artikel i en norsk föräldratidning en gång, där en barnpsykolog skrev att det var väldigt viktigt att lära barn att tacka. Tacksamma människor är lyckliga människor, skrev hon. Om vi lär oss att vara tacksamma för det vi får så uppskattar vi allt mer. Jag höll inte med och tyckte att hon blandade ihop saker och ting, men det är ett intressant tema.

Jag har hört att ordet tack inte finns på många språk. I ett matlagningsprogram där det skulle lagas aboriginsk mat frågade den västerländske reportern sin aboriginske guide hur man säger tack. Han ville tacka för maten. Guiden tänkte efter, sen sa han: "Vi har inte det ordet. Vi tar det som en självklarhet att man hjälper varann och att alla ska få mat."

Jag sitter och tittar på en dokumentär om Bruno Manser, en man som i många år levde bland penanerna på Borneo och försvann där, troligen mördad pga sitt jobb för att försvara regnskogen mot skövling. I sin dagbok skriver han: "De (penanerna) har inget ord för tack. Naturen ger och man tar emot. Att ge och ta ses på som det mest naturliga i världen. Det finns inga rika eller fattiga här. Han som har ger."

I vårt samhälle har vi ordet tack. Någon gång under vår historia, när det inte längre var självklart att ge och få infördes ordet tack. Det är ett ord som berättar mycket tycker jag. Och eftersom vi nu har det i vårt språk, så anses det ofta oartigt att inte använda det. Men att lära barn att de måste tacka, demonstrativt och högt säga: "Och vad säger man?" känns för mig både krystat och spydigt. Barnet lär sig inte att vara tacksam, barnet blir inte lyckligare för att det tvingas uttala ordet tack. För lyckliga barn är det - och det är detta som är det vackra - en självklarhet att folk vill dem väl.

Naturens lärdomar

Jag har skrivit några inlägg om barns medfödda självbevarelsedrift, som jag starkt tror på. Jag tror att barn behöver testa, klättra, ramla, lära sig var sina egna gränser går. Jag tror att ju mer de får testa själva, desto mindre är risken att något allvarligt händer. Jag tror att de har förmågan att ta vara på sig själva mer än vi tror, om vi bara inte tar förmågan ifrån dem. Problemet - och detta är ett stort problem - är bara att de flesta av oss lever i miljöer där det inte går att låta barn springa fritt och löst, eftersom riskerna är större i stan än ute i naturen.

Vi tillbringade några veckor vid stränderna i Uruguay och Brasilien. Det var en fröjd att se Émile närma sig havet. Skräcken i hans ögon, modet, lyckan. Hur han till en början var rädd för vågorna och höll sig på tryggt avstånd, och sedan, dag för dag, blev modigare ju mer han insåg vad han klarade av, men att han hela tiden gjorde sina egna bedömningar av hur stor vågen skulle komma att bli, hur långt ut han kunde stå utan att sköljas med. Ibland bedömde han fel och det var fantastiskt att se hur han dag för dag lärde sig att hantera sin rädsla. Det är få ställen ute i stadslivet där man får samma möjligheter att prova sig fram på det sättet, och där man kan lära sig sånt som man lär sig i naturen. Att ramla på hård asfalt är inte samma sak som att ramla på mjukt gräs, att bli lite översköljd av en våg är inte lika livshotande som att bli lite överkörd av en bil.

Jag såg flera föräldrar ta sina vilt skrikande och sprattlande barn och bära med sig dem ut i vattnet och försöka doppa dem i vattnet, för att visa för dem att det är kul att bada, eller att vatten är ofarligt. Men det stämmer ju inte, vatten kan vara farligt, och är man rädd för det blir man ju inte mindre rädd av att bli tvångsdoppad. Andra föräldrar ville inte ens att barnen skulle gå i närheten av vattnet. Hur ska man då lära sig?

Relaterade inlägg:

Om självbevarelsedriften

Gränser och faror

H'mong-folket och självbevarelsedriften

Barn, konsumtionshysteri och att säga nej

Små och stora lärdomar en regnig morgon

I morse medan regnet öste ner utanför sysselsatte jag och Émile oss med att göra en vacker mandala av frukt och blommor.

Att göra en mandala är matematik. Det är ett fint sätt att lära sig om symmetri, multiplikation och återkommande mönster. Vi utgick från den femuddiga stjärnan i mitten, och när mandalan var färdig var det roligt för Émile att se att siffran fem gick igen överallt.

Att göra en mandala kräver koncentration och små, pilliga fingrar. Det övar upp finmotoriken och tålamodet. Vi skalar och skär frukter, vi tar oss en tur runt vårt bostadsområde, plockar blommor och blad, går hem, pillar försiktigt loss blombladen. Vi pratar om färger, mönster och smaker. Vi låter mandalan växa fram på bordet. Vi ställer oss på bordet för att se mandalan ovanifrån och blir stolta över hur fin den blev. Vi njuter av den en stund och bestämmer oss sen för att äta upp den. Vi lär oss att inget varar för evigt. 

Vad är ett barn när det föds?

Vi ligger i sängen alla tre, Émile mellan oss. Vi pussas, tittar på varann, myser, kramas och ligger tätt tätt intill varann. Min man har lite tårar i ögonen och säger att den känslan han har med sitt barn, en känsla av att närmast totalt smälta samman ibland, har han aldrig haft med sina föräldrar. Som om när han kramar dem så finns det ett enormt tomrum mellan dem. Det är så fantastiskt att uppleva detta tycker han.

Jag har i över tre år nu varit mamma till Émile. Jag har i snart fyra år skrivit om nära föräldraskap, våra tankar, övertygelser, tvivel och funderingar. Om kritiken vi har fått, både av släkt, vänner och Helsestasjonen, BVC, för att vi har valt ett annat förhållningssätt än det som vanligtvis förespråkas i samhället idag. Ibland har vi undrat om vi har gjort rätt. När Émile har betett sig "oresonligt", fått ett utbrott för att äpplet är skuret på fel sätt, och vi har kramat honom och pratat med honom istället för att skälla ut honom, som folk har tyckt att vi skulle göra. När vi har vägrat lämna honom med välvilliga släktingar som har erbjudit sig att vara barnvakter, för att vi har vetat att han inte har velat det. Eller när vi inte har sagt nej till honom, när folk har tyckt att vi borde ha gjort det. "Han kommer att bli klängig, gränslös och otrygg." Vad ska det bli av honom? 

Jo, det ska jag berätta. Det har blivit ett barn som lyssnar på sina föräldrar. Som låter sig tröstas. Som tar kontakt och berättar om sina känslor. Som visar en massa kärlek. Som på gott humör stannar med människor han älskar medan mamma och pappa är ute på ärenden. Som är busig och påhittig och har sina egna åsikter, men som - faktiskt - ofta frågar om han kan att göra olika saker, kasta skalet på marken, klättra upp på en höjd, äta något okänt. Inte för att han tror att han måste lyda oss eller inte kan ta egna beslut, men för att han vill veta om vi tycker att det är en god idé.

Jag säger inte att det är så här ett barn måste vara. Jag säger inte att alla barn som blir behandlade med respekt kommer att bli så här. Jag säger inte att det är något fel på vilda barn. Jag vill bara berätta, att det inte stämmer att man måste "visa vem som bestämmer", träna barn att bli självständiga eller belöna goda beteenden och bestraffa dåliga.

Vad tror du, att barn föds elaka, själviska, dumma, asociala och totalt utan självbevarelsedrift? Och att de kommer att fortsätta att vara det hela livet om man inte tar i med hårdhandskarna från början? Eller att de föds som sociala varelser, med en önskan att kommunicera, fungera i familjen och samhället, förstå och bli förstådda, älska och bli älskade?

Kan fattiga länder så kan rika. Eller?

Det händer så mycket här i Bolivia som får mitt hjärta att slå hårt. Nyligen upptäckte jag att det delas ut mat till alla barn samt gravida och ammande kvinnor. Bland varorna som delas ut en gång i månaden är sesamfrön, paranötter, quinoagryn, amaranthmjöl och lila majsmjöl. Tillsammans med maten får man en liten folder med recept på t.ex. sesammjölk och amaranthbröd. Är det inte fint? Att ett så ”fattigt” land satsar på barnen och deras hälsa, så gott de kan. Min svärmor jämför det med Norge, som är ett av världens rikaste länder och inte ens har skolmat. Det är verkligen sorgligt.

En annan sak är att det numera är lagstiftat att kvinnor har rätt att föda hur de vill och vart de vill, och att om de vill föda hemma ska de kunna få hjälp av en barnmorska, och det ska vara gratis. Många indianska kvinnor här vill inte föda på sjukhus pga dåliga erfarenheter och diskriminering, och därför har det dels instiftats lagar som ska skydda mot diskriminering men också byggts födelsehus som ska efterlikna hemmiljö, fast med barnmorskor och alla nödvändiga faciliteter, som t.ex. rent vatten, som många saknar här. På radion informeras det just nu om och om igen om ett nytt telefonnummer som man kan ringa om man känner sig dåligt behandlad av vården. Man ska ha rätt till respektfull och kärleksfull vård, sägs det. Jag hoppas innerligt att det blir så.

Vänj ditt barn vid grön mat!

Vänj ditt barn vid grön mat! Det är mitt bästa kosttips. Oavsett vad ni som familj väljer att äta så är det alltid bra med grön mat - broccoli, grönkål, spenat, selleri, gurka. Ofta får jag höra att trots att en grön smoothie kan smaka gott så accepterar inte barnet det på grund av färgen. Eller att så fort det smakar lite grönt, som grön mat ju gör, så går det bort. Också många vuxna har problem med grässmakande mat, men man kan lära sig att tycka om det, och sedan belönar kroppen en, och tillslut kräver den grön mat.

Börja när de är små. Enligt Livsmedelsverket, som för det mesta är helt fullständigt puckade, ska man inte ge mat såsom rödbetor, spenat, mangold, blekselleri och nässlor innan barnen är ett år. I Tyskland, Danmark och Norge däremot, finns ekologisk barnmat till barn från fyra månader bestående av nästan enbart spenat. I många länder i världen rekommenderas att man ger spenat från det att barnen är sex månader, i måttliga mängder - inget barn i den åldern äter enorma mängder mat ändå. Hur det än är med den saken, när barnen är ett år kan du i alla fall tryggt börja ge grön mat.

1. Amma! Om du själv dricker mycket gröna smoothies medan du ammar så kommer mjölken att smaka grönt och då får barnet från början vänja sig vid smaken.

2. Puréer! Väljer du att ge ditt barn puréer istället för, eller i tillägg till plockmat, så kan man blanda in en gnutta spirulina i. Puréer kan vara BLW om man låter barnet äta själv med sked.

3. Smoothies! Jag har tidigare tipsat om en jättegod grön smoothie för barn, och ännu en, med selleri. Har du inte testat gröna smoothies ännu, så gör det! Börja med lite grönt om barnet känner motstånd, och gör den grönare för varje dag eller vecka.

4. Grön glass! Frys in två skalade bananer i bitar. Mixa dem med saften från en lime och kanske en skvätt äpplejuice. Ha i gröna blad, jag har använt mangold men babyspenat går lika bra. Mixa tills den är helt slät, och frys in igen, minst i tre timmar. När den är helt hårdfrusen kan man servera den med glasskopa. Mums! (Är ni vana vid mycket söt mat kan den kännas lite o-söt dock. Använd då en gnutta honung, agave, grön stevia, rårörssocker eller vad det nu är ni brukar söta med.)

5. Juicer! En juicemaskin är jättebra att ha. Man kan göra egen äpplejuice och ha en liten bit selleri i, mer för varje dag. Det smakar inte starkt, bara lite salt och friskt. En annan god juice består av morötter, en rödbeta, äpplen, apelsinsaft och en liten bit selleri. Söt och god! En kompis till mig brukade dricka ett glas färskpressad apelsinjuice med en tesked spirulina i varje dag, det var gott och kamouflerade alg-smaken.

6. Råa grönsaker! Ha en grön dag och servera bara gröna grönsaker. Ha en röd dag och servera bara röda. Tänk inte att barnet inte kommer att vilja ha det, gör det till en vana att alltid servera lite råa grönsaker till maten, eventuellt med en liten dipsås till, eller olja, citron eller lite tamarisås. Trist och uttjatat tips men ändå.

7. Groddar! Att grodda är enkelt och roligt, och barnen kommer att tycka att det är kul att se hur frön, bönor och linser får svans och blir ätbara. Kul plockmat! Man kan grodda på ett fat eller i en burk.

8. Odla! Om man inte har möjlighet att odla utomhus kan man odla mindre grejer, som vetegräs, inomhus. Sen är det kul att klippa gräset och pressa det i en manuell liten vetegräspress, de kostar inte mer än någon hundralapp och funkar också till att pressa annat bladgrönt, samt frukt och grönsaker. Ge barnet en skvätt vetegräs utblandat i apelsinjuice t.ex., om det inte gillar smaken.

9. Plocka! Nu när det börjar bli vår i Sverige kan man låna böcker om ätliga växter i naturen, och gå ut och plocka med barnen. Det är roligt att plocka och äta medan man går, och upptäcka hur olika blommor och växter smakar. Vissa syrligt, andra milt, andra starkt. Kolla Skogsskafferiet.se! Annars kan jag hinta om att min väninna Marina kommer att ha skogsvandringar i Stockholmsområdet i sommar, där hon kommer att lära ut om ätliga vilda växter, och kanske t.o.m. hur man kan tillbereda dem. Det blir barnvänligt och kul, så följ hennes blogg Lev & Spira (jag skriver inte längre i den pga tidsbrist) så dyker det säkert upp information om när och var!

Stimulans och överstimulans

Hur stimulerar jag mitt barn bäst? är det många som frågar sig. Det verkar vara en väldigt vanlig oro bland föräldrar, att de inte ska lyckas stimulera sina barn tillräckligt. Leksaksföretag som t.ex. Fisher Price anspelar just på denna oro, de tillverkar leksaker till barn från en månads ålder, som marknadsförs med följande ord: 

"Ert underbara nyfödda spädbarn gör tillvaron ljus. Och när den en månad gamla bebisens sinnen stimuleras tänds även viktiga områden i hjärnan."

Dessa leksaker består av bland annat av mobiler att hänga ovanför barnets säng, med roterande, leende djur, musik och - enligt Fisher Price - "en fascinerande ljusshow". En annan leksak till de nyfödda är lekmattan med regnskogsdjur, musik, ljus och naturljud, skallrande snurror, snurrande fjärilar, en spegel och ett skrynkligt, prasslande löv.

När barnen börjar bli lite större handlar det om att stimulera språkutvecklingen, barnprogram och -böcker handlar ofta om det, och om bokstäver, tal, färger och former. Sen handlar det om att stimulera leken, stimulera till kroppsaktiviteter, stimulera finmotoriken och det sociala samspelet. Det är ett väldigt stimulerande, och väldigt stressande för många föräldrar. Hemmaföräldrar får ofta frågan om hur de stimulerar barnen, något som tydligen enbart erfarna pedagoger och en förskola utrustad med fint pedagogiskt material kan göra.

Min övertygelse är att problemet snarare är det motsatta, att barn får för mycket stimulans. En nyfödd bebis behöver en varm famn, hud mot hud-kontakt och näring, inte en snurrande, lysande och prasslande plastregnskog. Det räcker mer än väl med förälderns röst, doften från ett bröst, värmen från en kropp. Lite äldre barn får tillräcklig stimulans av att vara med de vuxna, hjälpa till i köket, höra dem prata vid matbordet och få lov att klättra och springa och röra på sig som barn naturligt gör. Jag tycker att den stimulans som t.ex. Fisher Price-leksaker eller en massa appar och dataspel ger är artificiell och helt onödig, den bidrar bara till overload av sinnesintryck och därmed stress.

Jag tror på att ha det tråkigt. Jag tror att det är bra för barn att inte ständigt bli underhållna och serverade med stimulans. Dels för att jag tror att barn som har det tråkigt förr eller senare kommer att hitta på något själva, dels för att jag är övertygad om att de ges bättre möjligheter att utveckla ett rikt inre liv. Tid till att fundera, känna efter och bara vara.

Vilda familjers återkomst

Jag har fått mängder av mail från folk sedan Vilda Familjer lades ner för ett tag sedan. Många har saknat forumet och sörjt att det inte blev som det skulle bli. Nu har vi startat ett nytt, så ni som fortfarande är intresserade kan maila mig på vfamiljer@gmail.com så berättar jag mer.

Sen vill jag passa på att tipsa om ett blogginlägg av Julia Ilke på den fenomenala bloggen Naturligtvisare. Det heter "Får jag lov att vara hemma med mitt barn, snälla farbror Staten?"

Ta barnets parti

Ibland när jag i bloggen kritiserar vissa sätt att bemöta barn på så får jag kommentarer om att inte döma. Visst vet jag att jag låter präktig och dömande, som om jag visste bäst eller alltid gjorde rätt själv. Det gör jag verkligen inte. Men jag tycker att man måste kunna kritisera, och om någon känner sig kränkt över att man säger att barn tar skada av att t.ex. utsättas för femminutersmetoden, eller av att bli utskällda och överkörda hela tiden, så är det synd, men det viktiga är att budskapet kommer fram.

Vi var på Solens ö med familjen Ramstedt. Det hade blivit natt och vi hade fortfarande inte lyckats få tag på en båt som kunde köra oss till vårt hotell. Barnen var trötta och grät och jag sprang omkring och försökte fixa någonstans att sova på. Nätterna är iskalla på ön och vi var alla riktigt desperata. Tillslut blev vi erbjudna ett tält, men när vi gick in i det så började Émile gallskrika och ville absolut inte vara där. Eftersom det var vår sista utväg så tappade jag tålamodet helt och skrek åt honom att han fick lägga av och att jag var så in i helvetes trött. Han satt på min rygg och skrek för full hals och jag fortsatte att skälla. En polisman som stod bredvid mig och försökte hjälpa oss sa då, med sin ömmaste röst: "Snälla. Skäll inte på honom. Han är liten och trött." Jag började gråta eftersom jag visste att han hade rätt. Jag var glad att polismannen vågade lägga sig i, och att han tog mitt barns parti.

Jag har sett det många gånger i Bolivia. Folk lägger sig i. Jag har sett folk gå förbi föräldrar med gråtande barn, och snabbt slänga åt dem en kommentar: "Plocka upp barnet". "Ge henne bröstet". "Han vill till sin mamma". Eller liknande. Det låter inte taskigt eller dömande, det låter neutralt, som för att påminna folk om det självklara, att lyssna på barnet.

Det kan vara skitirriterande att få oombedda råd, jag vet. Vi har helt säkert alla fått råd om att låta barnen skrika, eller att tvinga dem att äta mat de inte vill, alltså råd som uppmuntrar till att köra över ett försvarslöst barn. Men jag tycker inte att man ska ta illa upp när folk tar barnens parti. Barnen är viktigare än vår stolthet.

Lady Dahmer skriver rakt på sak: Nej, jag måste inte respektera hur andra gör. 

En talande bild

Émile var nästan tre år gammal och det var dags att skaffa ett nytt pass till honom. Vi var på polisstationen och polisen som skulle hjälpa till att ta passbilderna gav oss instruktioner: "Han måste sitta med huvudet rakt och titta in i kameran utan att le. Munnen måste vara stängd."

Jag placerade Émile på bänken och sa till honom: "Nu får du hålla huvudet rakt, så här. Så ja, men titta inte på mig. Titta in mot kameran!" Han såg förvirrad ut. "Titta på det där hålet i mitten!" Polisen sa till mig att jag måste säga till honom att stänga munnen. "Stäng munnen älskling!" Sa jag. Han stängde krampaktigt ihop munnen och bet ihop ordentligt. "Inte så mycket" sa polisen. "Nej knip inte ihop den, bara stäng den lite!" försökte jag. "Slappna av i ansiktet" sa Trond. Polisen tog en bild. Nej, den blev inte bra, Émile hade blundat. Vi tar en till. Och en till. "Du måste hålla ögonen öppna Émile" sa jag. Vi tog ännu en bild. Och fem till. "Émile, ögonen måste vara öppna och munnen stängd." Och så fortsatte vi. Efter otaliga försök blev det tillslut en bild.

När vi fick passet och jag fick se bilden ville jag gråta. Mitt stackars älskade barn. Med en min jag aldrig hade sett förr. Bekymrad, osäker, förvirrad, sorgsen och otroligt spänd. Varje gång jag öppnar hans pass får jag en påminnelse om hur man blir av att bli instruerad, kritiserad, tillrättavisad, utvärderad, anmärkt på och bedömd.